Nu är de väl dax att släppa bomben, en gång för alla. Som ni nog märkt så har jag skrivit mycket om att Jag vart på olika platser och inte nämt min familj så mycket. Anledningen till det är att Jag inte längre har en hel familj. För lite mer än en månad sen så flyttade min mamma till en annan pga av olika anledningar. Jag har hälsat på henne ett par gånger men valde sen att bo med min pappa då det kändes bäst för mig. Jag har alltid varit ganska stark men detta tog hårt på mig vilket inte är så konstigt eftersom jag under hela min uppväxt (nästan) haft dom båda vid min sida, fram tills nu då. Det har alltid varit mamma och pappa därför känns det konstigt för mig att det inte längre är så. Jag kan nu ofta sitta och gråta när jag tänker tillbaka på alla gånger vi varit hos mina kusiner, hos mina far och mor föräldrar, grillat med våra grannar och alla gånger vi bara tagit bilen och kört bara för att. Allt vi gjort tillsammans som en familj, det är nu inget annat än fina minnen. Jag mår bra idag, just nu. Men det är väldigt varierande ena dagen kan jag gråta och va jätte nere medans jag andra dagen kan må hur bra som helst och skratta. Jag har iallafall lärt mig att inte längre ta saker förgivna och att alltid uppskatta det jag har. Vet ni vad som nästan känns värst för mig? Att Jag under sista tiden vi bodde som en familj knappt var hemma, det tar kål på mig. Nä nu orkar jag inte öppna mig mer, har blivit väldigt "stängd" av mig. Nu vet ni iallafall hur det ligger till.