Klockan har nyss slagit 6, det är mörkt ute men ljuset letar sig fram mellan molnen. Den ljusa morgonen är snart här, jag står vid min hållplats som jag brukar. Gatulampan ovanför mig är det enda som lyser upp, allt annat är släckt bortsett från små lampor i fönsterna. Allt är tyst, inte en bil har passerat och allt jag hör är vinden som susar i trädens kvarbliva löv, dom flesta ligger som ett täcke mot marken men några lyckades hålla sig fast. Jag älskar att va upp vid den här tiden, då jag kan vara ensam i mörkret. Mörkret gör mig lugn men samtidigt trött, jag ser bussen komma i svängen den lysande skylten som berättar för mig vart bussen är på väg lyser likaså upp hela mitt ansikte. Jag kliver på med lätta steg, jag svävar på rosa moln fram till min favorit plats i bussens bakre del. Jag är ensam, bussen är tom. En lätt pust faller ur mig .. Nu är jag på väg. I sätet bredvid mig ligger min packning, den stora fina väskan jag egentligen inte hade råd med men ändå köpte. Hörlurarna sätter jag försiktigt in i öronen, ah dom sitter som gjutna. Volymen är alldeles för hög, precis så som jag gillar det. Ur hölurarna strömmar mariah careys ljuva stämma. Jag nynnar med emellanåt, men mina tankar är på annat håll. Jag är på väg, på väg till en oändlig resa. På väg bort, till en vackrare plats. ... Jag kände bara för att skriva lite, ta texten med en nypa salt!